|
|
|
|
 |
  |
FOTOALBUM
Jag har 18 st bilder
i mitt fotoalbum. Titta » |
|
Erika Lundqvist
KORTA FAKTA
Alias: Kapten
Civilstånd: Sambo
Relation till Vma: Har släkt / vänner där
Sysselsättning: Annat
Blev medlem: 2007-01-23
Senast inloggad: 2009-12-08 23:38
Statuspoäng: 590.90
Läs mer om Erika »
. bloggnamn . Skrift på drift över tankehavet
24 NOVEMBER 2009 Djuriskt dumt inlägg om rymdgrisar | Kommentarer: 2 st | Jag betraktar mig som djurvän. Jag har ärvt många djur när flyttlassen gått, köpt somliga och fått andra på grund av att de inte gått ihop med de övriga i beståndet.
Djur gör mitt liv lite lortigare, lite mer ansvarstyngt och betydligt mycket roligare än om jag vore djur förutan.
Somliga djur förstår jag mig dock inte riktigt på, begriper inte vitsen, känner mig inte fullständigt charmslagen av. Dessa djur är utan inbördes ordning:
1. Fåglar.
2. Fiskar.
3. Marsvin.
Fåglar kan flyga, det måste man ju ge dem.
Fiskar kan simma.
Marsvin kan, ja, vad kan ett marsvin förutom att deltaga i ordleken mars-svin/rymd-gris och det är ju inte ens en rolig ordvits?
Jag drar min gräns vid kaniner, för kaniner har större användningsområden än marsvin. Man kan, om man känner för det, äta en kanin och hitta recept på hur man skall tillaga den. Har man tråkigt kan man ställa upp med sitt långöra i kaninhoppningstävlingar och pryda sovrumsväggen med medaljerna hoppeharen inbringar. Dessutom kan man använda den mjuka pälsen till kläder. Somliga kvinnor klär till och med ut sig till kanin ibland.
På något vis vore det rimligare om de fysiska resurserna som går åt vid konstruktionen av marsvin kunde bli byggmaterial åt andra mindre bemedlade djur. Tänk bara på all päls som för närvarande sitter fast på jordens alla tämligen poänglösa rymdgrisar, som i stället kunde pryda hårlösa kreatur?
Pälsklädda huggormar vore betydligt charmigare på något vis och nakenhunden skulle inte längre behöva skämmas när den går förbi en flock hårfagra saluki.
Men att ingripa på dylikt vis kunde nog vara att göra en pudel....
|
11 NOVEMBER 2009 Look, Lokeloke! | Kommentarer: 0 st | Klockan 21 en blåsig, mörk, våt höstkväll tog jag familjen med mig och glömde tiden en stund med hjälp av den fantastiske underhållaren, artisten, mannen Loke Nyberg. www.lokeloke.se
Han fångade mig i Visby med denna:
http://www.youtube.com/watch?v=qBoYr1O38tE&feature=related
Vi satt således hänförda på Ekocaféet, åt morotskaka, drack varm choklad och njöt precis som resten av de närvarande gästerna gjorde.
Här är två smakprov från youtube, eftersom ni, góvänner, omöjligen hade plats i fickan för att vara med på plats här i Uppsala när det begav sig och Jesu gick med sitt kors:
Aldrig mera rädd: http://www.youtube.com/watch?v=xqcZ9SXCjyw
Bomb: http://www.youtube.com/watch?v=hn-o7aufUPg
|
7 NOVEMBER 2009 Typiska omständigheter | Kommentarer: 9 st | Hon sade att det var typiskt mig och jag stannade min tankes tumlande latmaskar en stund. Vakna upp, góvänner, tänkte jag, stå pall! Här ligger en valnöt i madrassen och ingen vila vankas förrän den är knäckt.
För egentligen är vi inte mer än spegelbilder med lika många sidor som de människor vi möter. Som om vi står och skådar ned i tjärnens blanka och varje möte, varje omständighet skapar en ny våg och ett nytt avtryck i vår avbild.
Vi är kanske inte falska som vatten men lika föränderliga - och för den som gått på grund; lika ytlig.
Det som är typiskt måste således vara som vattnets rörelse runt en sten, en djupt rotad reflex, en reaktion som utlöses av ett särskilt beteende och innan det kan påstås vara "typiskt" måste samma person utlöst den reaktionen vid ett flertal tillfällen.
För att den magnifika trandansen skall fungera torde det då vara så att något i mitt beteende utlöst hennes och således fått mig att reagera med den reaktion som får henne att referera till det som är
" typiskt mig".
Typiskt oss.
Det ligger visst något i att man blir som man umgås, sade sotarens katt till sin skugga.
|
29 SEPTEMBER 2009 Nattastrof | Kommentarer: 2 st | I natt blev jag angripen.
Efter en dag av vanlig stiltje trodde jag kulmen nåtts av en tillfällig och snabbt avstannande förruttnelseprocess av syskonkärleken samt en mindre utgrävningsexpedition förlagd i sandlådan där det medelst röd spade företogs en arkeologisk jakt efter lekattiraljer som spårlöst försvann någon gång under senare delen av sommaren. Lyckad måste sägas! De sandformar och mojänger vi varsamt blottlade ur sin pseudoegyptiska ökensand omhändertogs under parollen att det som göms i snö kommer fram på tisdag och allt skevt rätas ut i slutet av sagan.
Därefter bestämde sig greven över God Ordning i all lönndom att lite bullersamheter också måste tilldelas den fridsamt försoffade.
Därför blev jag angripen i natt, där jag i mörkret halvsovande kurade i fosterställning på den blå soffan.
Drömmen var en intressant korsbefruktning mellan Ajvide Lindqvist och Resident Evil och avhandlade såväl Nalle Puh som vad, genom en maras vridna kalejdoskåp, som kunde hända om mänskligheten muterade likt cancerceller och de zombieliknande spillrorna började livnära sig på osmittade, spridas som en ohejdbar pest och fortsätta förändras i oförutsägbara riktningar.
Världen var i korthet på väg att gå under även i natt, precis såsom den varit befarad att göra i alla tider. Kanske muttrade det ena toffeldjuret till den andra: " Ja, och nu har även Gunnar fått ben. Nu är det fara och färde för oss alla", varpå han blev svarad: " Ja, jag trodde nog att det var slutet för oss när Sivan på trean fick fenor men det här kan inte vara annat än jordens undergång. "
Och är detta ovanstående obegripligt beror det nog på att zombiefieringen drabbat mig; " brains!" och att bot står att finna efter en god natts sömn.
|
21 SEPTEMBER 2009 Fyr på kvällskvisten | Kommentarer: 3 st | Himlen blå som ögonen på oskuld och lövträden håller som bäst på att byta till höstrocken. Det är ljuvligare ute än inne bakom smutsiga fönsterglas och sandiga golv.
Vi packade således ned söndagens middag i ryggsäck och begav oss under eftermiddagen ut till vårt vanliga utflyktsställe i Fjällnora.
Det blev laxpaket ovanpå glöden medan barnen som ystra killingar skuttade mellan stenarna, såsom människodjuret gör när hon får.
Vi satt i skenet från elden och såg i barnen hur mycken positiv kraft som göms i människan när hon lämnat tv-soffan därhän i vardagsrumsmörkrets förslöande stillhet. Hur enträget hon arbetar när hon bestämt sig för att lyckas få barkbåten att flyta förbi den gnabbande flocken änder som flaxar härom och därom i jakt på de bitar av bröd som lillasyster ur handen skänker dem till livs. Och, skall erkännas, ibland bombarderar dunskallarna med. Hur förnöjt det mumsas på laxpaketen i den vedeldsdoftande luften medan den stålfärgade himlen rodnande speglar sig i den mörka sjön.
Hur vackert lyktan lyser väg för oss genom höstskymningen på väg tillbaka till bilen.
Hur välsignade vi är.
|
17 SEPTEMBER 2009 Burdust mediabrus | Kommentarer: 6 st | Vissa kvällar är det som om världen är en tom plats, trots allt liv. Som om det verkliga erbjudits blott en ytterst begränsad möjlighet att tränga igenom den tjocka mur av tillvarons brus som smetats ut till ohörbarhet och slutligen deformerats till en slags aggressiv, utåtbuktande tystnad.
Sådana kvällar är det som att stå ytterst på en lång brygga över ett spegelblankt ingenting och vilja skydda sig mot ett öronbedövande oväsen som inte fysiskt kan uppfattas.
Det är som om ljudet av de egna tankarna inte längre silas korrekt genom medvetandets filter utan misstas för till exempel usel P3-pop och blandas ut med sådant skräp det inte finns soprumskärl för. Tydliga, rena tankefrön vattnas tillsammans med depraveringar av det mörkare slaget och fixeringar som det ännu inte uppfunnits ett effektivt friskhetens serum emot. Bakom pannans vita mur och ovanför de axlar som tyngts och stelnat brinner det i smältdegeln; friska tankar roterar runt, parar sig med smutsigheter och får svaga, kortlivade avkommor.
När de dör förmår snart verklighetens ljus tränga igenom diset och fördriva skuggorna av vad som faktiskt aldrig var annat än fantasifoster, frammanade under helvetiska mantra från en kväll av dåligt tv-utbud i patrull mot otillräcklig självbevarelsedrift.
Tacksamt sänker sig friden. Den skänker den skrynkliga massan innanför pannbenet en blank duk; en strukturfri yta att göra nya invecklade avtryck på.
Tur att tillstånd som ovan blott varar under ögonblick av evig tid.
|
12 SEPTEMBER 2009 Växelvisor | Kommentarer: 7 st | När den sista av sommarens skira toner långsamt ebbar ut och en mörkare, dov klang sänder sina vibrationer genom den av förmultning doftande luften, tänker jag genast på mina svamphattar och hur vårt första möte artade sig den där soliga höstdagen på väg mot en långsam död:
"Svamphattevänner, stäm era lyror
ty dansa och festa vi skall!"
Sparven är drucken på rönnbärens syror
och ligger vid foten av Tall
"Jag bjuder runt laget av behattade hjässor
Drick djupt ur kåpornas krus!
Klaraste droppar lättar på foten
och skänker gladprickigt rus! "
Fyllesvamp-Tor, som aldrig blev stor
han förblev liten och krum
duger till litet, men roar glatt barnen
och spelar så skickligt dum
Struthatte-Frid, till väsendet blid
bor under sitt kupade tak
Hågen är glad, trots rädslan stor
att dränka sin mask i en vak
"Snart kommer vintern, snart kommer frosten
Hösten är märklig och kort
Därför go´vänner - vi har våra måsten
Vi festar vår dödsångest bort!"
|
11 SEPTEMBER 2009 Relationsteori | Kommentarer: 4 st | Idag fyller min bror 30 år. Han är guldhårig, blåögd, bredaxlad och sanslöst stilig i kostym. Jag har förlåtit honom sedan länge för att han ville lyssna på Smurfhits när jag och min saknade väninna Sofie körde honom till Umeå Lasarett efter att han skadat ögat vid en svetsningsincident.
Det är få förunnat att ha honom som bror, vi är faktiskt bara två om saken och tillhör därför en mycket speciellt utvald skara.
Det har naturligtvis varit en hel del duster genom våra gemensamt upplevda år. Han var stundtals en odräglig storebror, för stark för systrarnas bästa, för äventyrlig för vår mammas och för munvig för att han alltid skulle kunna betraktas som vänlig. Dessutom var han som tonåring så lat att man fick skapa upp honom från sängen och tippa ut honom där man för stunden ville ha honom i hopp om att hans fysiska närvaro åtminstone skulle kunna bidraga med något.
Samtidigt ägde han då, precis som nu, en stadigt brinnande glöd som gjorde att han, även om han vacklade i tro för stunden, aldrig släppte målsiktet och in till det sista kämpade för att färdigställa sina åtaganden. Det draget har även min syster och det är något jag beundrar dem väldigt mycket för; dådkraften, svartkrutet, jävlar anammat.
Han är en klippa stark nog att vila sig mot när den egna marken skälver och jag känner mig alltid trygg när jag rådvill vänder mig till honom för stöd. Det är jag tacksam för.
Det enda han inte har är mod nog att se hur smart han är men med tanke på den stadigt ökande medellivslängden har han ytterligare 80, ja, kanske 90 år på sig att inse det.
|
10 SEPTEMBER 2009 Exotiskt elände | Kommentarer: 2 st | Jag växlade några ord med en vagabond. Han berättade bland annat om sina erfarenheter av Kina, ett i hans tycke galet land där man färdades i trafiken efter till synes inga regler alls, flådde hundar mitt på gatan och att man ogenerat lät sina kroppsvätskor flöda fritt över gatstenarna. Naturligtvis fanns det många bra saker också, sade han som precis fått en väldigt billig helkroppsmassage av en liten brutal kvinna som nästan fått honom att gråta som om en ertappad olydig skolgosse han vore.
Resenärerna skulle snart återvända till Thailand, ett land det unga paret tyckte mycket om. Närmare jul tvingades de motvilligt återvända till Sverige för att fylla upp skattkistorna lite inför nästa långa ryggsäcksäventyr.
Så kom den obligatoriska frågan: Hur var det med mig?
Ja... vad kan man rimligen svara på det så att det låter lika exotiskt som det han själv nyss förtäljt? Genast känns det odiskade, otvättade lägenhetslivet ganska instängt. På en gång upplevs vardagens hamsterhjul en smula otillfredsställande. Kanske inte för mig, jag går ju i krig mot mina väggar med en damhammare och funderar över varför avkommans avföring doftar surströmming och grunnar över geografikunskaperna hos radiopratarna som pratar om Norrland som om det vore en främmande dimension, ett märkligt litet land bebott av långsamma sävliga dumsnälla typer, men för en som vigt klättrar i berg under en het utländsk sol och svalkar sig med främmande smaker när en skymning som glöder av vilddjursögon sänkt sig över de vita stränderna; för honom kunde kanske sådant prat verka ganska tandlöst.
Varför jag nödvändigt måste få det att låta mer spännande än det egentligen är beror väl helt enkelt på att jämna ut differensen: Om jag vid disken efter den misslyckade middagen kan törsta efter hans kopp med häftigheter kan han lika gärna få törsta efter min också, inte sant, även om vi båda är väl medveta om att vi antagligen valt annorlunda om vi önskat annorlunda?
Så svaret då?
12:53 Erika
Det är bra med mig tack. Jag våldför mig lite lagom på tillvaron och letar efter kattluckor i tid och rum.
12:54Jimmy
jag förstår
|
9 SEPTEMBER 2009 Inledningsvis | Kommentarer: 0 st | "För en oinvigd var byn precis som de andra byarna i trakten. En mellanstor by i detta område brukade inkludera ett par dussin får, några raggiga hundar, några feta katter med trasiga öron och en handfull bybor som bakom sina stora leenden och varma handslag om nätterna smög i varandras buskage och placerade ut hungriga råttor i grannarnas sädesbodar.
Det hände ibland att det på grund av dessa tilltag blev råttinvasion. Välgödda och starka som gnagarna var brukade striderna mot katterna vara ganska jämna och lika många från båda lagen strök med i hettan.
Katterna som tappert kämpat och stupat bars bort från slagfältet av de tårögda små kattmostrarna och blev hedervärt begravna på en för djuret speciell plats, till exempel vid ett träd där katten ofta kissat eller under det köksfönster varifrån katten ofta suttit och tittat ut.
Dessa invasionsscenarion fick byborna, efter traditionell kaffe och kaka, att gå ihop och bedriva en massiv utrensning medelst alla knep tillåtna för att snart befinna sig på en sansad råttnivå igen.
Så sagt att folk här var precis som folk är mest; måna om sina intressen och därigenom också måna om sina grannar.
De svårare konflikterna brukade nämligen vara av den sorten att de klöv byn i två eller fler läger och piska upp en hätsk stämning även under de fredligaste av möten. Sådana sår tar lång tid och mycket livskraft att läka ut så därför var de allra flesta allt som oftast mycket goda vänner.
Kalasligheter hittades på ungefär en gång i veckan, ja, så sent som igår var det Stora Staketmålardagen och varje söndagsmorgon kunde man se eftersläntrarna masa sig hemåt längs den ojämna bygatan."
|
|
|
|
| | | | | |
|
|
13 000 besökare/mån!
|
