|
|
|
|
 |
  |
FOTOALBUM
Jag har 18 st bilder
i mitt fotoalbum. Titta » |
|
Erika Lundqvist
KORTA FAKTA
Alias: Kapten
Civilstånd: Sambo
Relation till Vma: Har släkt / vänner där
Sysselsättning: Annat
Blev medlem: 2007-01-23
Senast inloggad: 2010-08-14 13:27
Statuspoäng: 605.50
Läs mer om Erika »
. bloggnamn . Skrift på drift över tankehavet
16 JUNI 2010 Vill du följa med? | Kommentarer: 0 st | Eftersom det en gång i tiden föddes en man föddes också en gång i tiden En Vanlig Hederlig Bokhylla.
Mannen var herr Kamprad och bokhyllan finns att köpa på Ikea. Det är nämligen enbart Ikea som har en Vanlig Hederlig Bokhylla till ett ovanligt hederligt pris.
Därför tänker jag åka till Sundsvall för att införskaffa en sådan tingest och lite andra tingelingar när jag ändå är där.
Sällskap i bilen vore angenämt så därför undrar jag om du vill följa med på denna lilla resa mot ett litet bidrag till bensinen. Du behöver inte ens vara pratsjuk, jag har en attans bra ljudbok vi kan höra på.
Så. Lördag? Senast torsdag nästa vecka... men jag är flexibel till viss gräns.
|
11 JUNI 2010 Tiger i tanken | Kommentarer: 2 st | Medan jättevallmon i någons trädgård valsar runt i rosa balklänning sitter jag och ser ut över Volgsjön som stilla ligger loj i sin bädd och smeks till behagfulla ytkrusningar av milda vädergudar. Jag tänker inte helt osökt på skönhet.
De flesta djur på vår blågröna planet vill attrahera. Vi har givet våra inbördes differenser olika sätt att göra det på.
Tag kattdjuren till exempel. Tigrarna är randiga inte bara för att de tycker det är snyggt. En tiger utan ränder skulle tas för en storvuxen bondkatt och tvingas lämna sin flock och bosätta sig på en bondgård hos någon kattmoster med låda stor nog åt sin jättemisse. Skulle tigern trivas? Nej, antagligen skulle han ridas av en hemsk hemlängtan och sitta vid staketet och jama efter sin mamma medan de andra bondkatterna viskar sinsemellan att den där Missemånsilla är “en riktigt gnällig jävel”.
Därför gör tigrarna sitt yttersta för att behålla både ränder och stolthet intakta.
Sedan finns det sådana som förskönar andra för att de skall duga. Vargarna dög inte som de var utan blev, förutom tama, omformade till gula knorrhåringar och storplytade plattnosar. Några är grå, andra svarta, en del vita och vissa röda. Somliga har stående öron, andra har liggande. Några är fina, andra är fula och därefter har vi mopsar och en mops går inte respektera.
Skulle vargarna gilla detta, om de kollektivt minns vad som hände där i den nytända eldens sken? Antagligen inte. Skulle ens en varg ha något att säga en mops eller en pekines annat än: “ Vad i helskotta skall Du föreställa, ditt sorgliga as till djur?”
Människorna då?
Kanske är vi det enda djuret som lägger ned stor möda på att förstå saker vida större än sådant som rör de mest basala behoven och den absolut innersta sfären. Vi sträcker oss förbi den egna flocken, den egna arten. Vi förändrar, vi förvandlar och förvanskar. Vi lyfter blicken ovan skogarna och grunnar över rymden. Vi har lastats med ett större ansvar än tigern och mopsen.
Varför spenderar vi då så enormt mycket tid åt den egna spegelbilden? Varför är det så viktigt att vara tilltalande?
Med de gåvor människohjärnan fått till skänks genom år och år av utveckling kan jag tycka att vi någonstans skulle nå en gräns där vi kollektivt mognat och medvetet plockar bort en del timmar av osäkra funderingar kring den egna attraktionskraften, till den egna förmågan och i stället ägnar oss åt större tankar av djupare mening än ögonblicklig tillfredsställelse.
Sådana funderingar som inte platsar i en djuptallrik utan tarvar en hink, eller ja, ett badkar.
Eller rent av en sjö.
|
25 MAJ 2010 Olik en mördare | Kommentarer: 0 st | Att packa ned liv i kartonger är sysslor som bara seriestyckmördare och flyttkarlar gör effektivt och smidigt.
Det tarvar nämligen en dos pur rutin för att inte råka hamna i kön till nostalgiska minnesresor. Tingen kan få en att inåtseende börja bläddra bland gamla papper, plocka i förgätna skattkistor och försättas i trance över något man trodde man glömt och nu minns med full kraft.
Jag blir så erbarmeligt alternerad och nervös över alla Måsten och Borden. Arla lördag kommer firman som skall transportera våra saker den långa vägen till det vilda vackra och det är med en knytnävsstor klump disharmoni i magen jag vimsigt irrar mellan sysslorna. Jag fastnar ibland. Slänga - spara? Spara - slänga?
Kallsinnigt rått kan jag påstå att tingen saknar betydelse och en kluven tungas ena spets smackar medhållande och säger javisst! Tingen är döda och har liten betydelse för det Stora Hela blå. Andra spetsen säger: Ack nej! Tingen har bidragit till livets form genom att vara symboler för tidens flykt.
Att spara allt vore snudd på galenskap och skulle omvandla även det fridsamma liv till en dammig, trång likkista. Det finns sådana människor. Jag har ingen ambition att bli en av dem, även om motsatsen är snudd på lika hemsk och inte heller en sådan barskrapad minimalism är min tallrik rotmos.
Så himmel och skyfall, säg! Vad gör jag då med tingen? Alla döda saker jag häftat livet vid, med risk att tyngas ned i minnenas träsk att vältras och ruttna till ett bittert grinande ... Asch! Spara! Släng!
Det oundvikliga kommer med: mamma, pappa, barn, djur, måsten, borden och, naturligtvis, N-Alice.
|
12 APRIL 2010 Bearbetat bakverk | Kommentarer: 1 st | Jag bakade chokladkaka häromdagen eftersom jag kände vittringen av gäster i antågande och det då är roligt att bjuda på något gott. Förr om åren var det obligatoriskt att husfrun själv klappat kakorna och rullat bullarna, motsatsen vore misskrediterande: “ Jag är ledsen att det är köpekakor, jag har legat sjuk... “ och andra tider har det varit tecken på rikedom att låta andra sköta sysslan. “ De hade inte bara en enorm pool ute som vi kunde bada I efter middagen, de hade dessutom lejt en cateringfirma att fixa hela middagen och desserten. Lyxigt va?”
En tillbakagång till det som en gång var med husmodersideal snarare än karriärs-tonåringskvinna gör att fröknar samlar på blommigt porslin, mormors spetsdukar och leker gammalsvensk bondgård minus korna, fattigdom ( om de inte är studenter vill säga ) och vägglöss. Jag kan inte tillskrivas husmodersegenskaper i högre grad än att jag hyser visst intresse för matlagning, god erfarenhet av tvätt ( har förstört färgsättningen bara en, max två gånger ) och härbärgar en beundransvärd expertis vad gällande ovan nämnda chokladkaka. Det är, och det är tveksamt om ett sådant erkännande är särskilt damigt, en färdighet som med varsam hand odlats i min torra bagarmylla eftersom jag än mer än själva mjölblandarkonsten njuter av inmundigandet av resultatet...
Bed däppt däsa rev jag i apelsinskal, försökte via doft avgöra chokladhalt, smaksättningens tillräcklighet... och slogs ungefär här av tanken på livet.
Lika svårt att säga hur kakan väl smakar när den väl lämnat ugnen, hur konsistens och grad av komplexitet yttrar sig, lika omöjligt är att säga exakt vem jag är om en timme.
Ett telefonsamtal kan förse min stjärna med annat ljus, en insikt knuffa den ur sin bana. “ Älskling, “ sade han missmodigt, “ mitt gamla jag dog den gången”. “ Bara då?” frågade hon häpet.
Allt detta beroende på hur komplext mitt grundrecept är och hur flexibelt. Det avgörs av mina förutsättningar, vem jag var och vem jag vill bli och hur jag är beredd att gå tillväga.
Lika lite som vattnet i ån ständigt är detsamma är vi människor det. Celler förnyas minutiöst, tanken tvingar oss vidare, erfarenheter och förvärvade kunskaper avgör grad av stagnation eller stiltje men ingen lägger sig för att segla på örngottsflotten i samma skick som han klev upp. Tvivlar du kan du axla av dig husmodersplikten och låta lakanstvätten bero ett par månader.
Därför är det ingen större mening att vara rädd för att bränna kakorna. Större orsak till fasa vore det att upphöra att baka, att upphöra att smaksätta livet.
|
1 MARS 2010 Bakbunden befrielse | Kommentarer: 1 st | Efter fem år i selen har jag nu försatt mig i ett tillstånd av... tja, låt oss kalla det arbetsbefrielse.
Jag uppmanas ta tillvara tiden som fritidsexplorist, använda den till grunnan över nästa drag på karriärens schackbräde, tänka ut nytt mönster att brodera liksvepningen med, göra nya hål i gamla väggar, ja, vara rentvättat glad över att möjligheten nu står i porten!
Så jag sitter inkapslad i morgonrock vid köksbordet, häller upp ytterligare en kopp te i den missfärgade muggen, hör visarnas rolösa jakt över urtavlan och stirrar dumt på den ask som gömmer min heliga graal, min så kallade Chans.
Jag känner mig inte alls rentvättad eller särskilt upplyft faktiskt. Jag känner mig en matsked nedstämd och fyra deciliter uppretad eftersom barnomsorgsadministrationen inte kan handlägga min dotters ärende snabbare än en liter långsamt och det försvårar för mig från att återvända till arbetslivet, trots att jag har vikariat som i detta nu drar i min kjolsfåll.
Det är ett slags vaakum, detta.
|
21 FEBRUARI 2010 Transcendent trandans | Kommentarer: 3 st | I ett förklenat ögonblick skanderade jag att en reflektion över tillvaron skulle spikas upp till nyfiknas beskådan så innan jag börjar passar jag på att önska er fem läsare en skön fortsättning på vintern.
Det är nämligen så det går till när man återknyter med en bekanting man tappat kontaken med. “ Det var länge sedan, “ säger den enda och den andra svarar: “ Ja, det var inte igår! Hur är det med dig då? “ varpå den första svarar:” Jovars, kan inte klaga. Jämna plågor! Vilket väder vi har!” och därefter följer ett par minuters prat om vindförhållandena, nederbördens mängd och fason, hur mycket man fryser respektive svettas och först när denna uppklädda och turbundna trandans är överstökad kan man ärligen uppriktigt bjuda in vännen till känslolivets plockbuffé på kantstött måndagsporslin.
Jag inleder alltså detta oundvikliga med att påstå att vi snart nog kan vi börja lyssna efter takdropp och spana i drivorna efter nyfikna krokusnosar. Det fodras en veckolång period av mildväder innan man officiellt kan lägga ljusgrön svepning över det vintervita ansiktet och vanligen infaller detta i slutet av februari med början av mars.
Jag vet att det är ett sådant uttalande som skvallrar om var i landet jag är skattskriven.
Där sätter vi piruetten i vår hej-igen-dans och med de nästföljande eleganta tripp-tripp-hopp till vänster och en liten gest med armen markerar vi att inledningen är nedtecknad.
Tyngre takter! Cresendo: I hjärtat finns en vildmark som aldrig går att asfaltera över hur enträgna försök som än göres. Eftersom kroppen tycks vara behäftad med en tendens att vara anden efterhängsen är ni välkomna att maila mig tips om hus eller gård i det Vilda Vackra som behöver ett husfolk på fyra.
Så där ja, ni tre som är med mig hit. Visst har vi nu skött denna återknytning på ett acceptabelt vis?
|
24 NOVEMBER 2009 Djuriskt dumt inlägg om rymdgrisar | Kommentarer: 2 st | Jag betraktar mig som djurvän. Jag har ärvt många djur när flyttlassen gått, köpt somliga och fått andra på grund av att de inte gått ihop med de övriga i beståndet.
Djur gör mitt liv lite lortigare, lite mer ansvarstyngt och betydligt mycket roligare än om jag vore djur förutan.
Somliga djur förstår jag mig dock inte riktigt på, begriper inte vitsen, känner mig inte fullständigt charmslagen av. Dessa djur är utan inbördes ordning:
1. Fåglar.
2. Fiskar.
3. Marsvin.
Fåglar kan flyga, det måste man ju ge dem.
Fiskar kan simma.
Marsvin kan, ja, vad kan ett marsvin förutom att deltaga i ordleken mars-svin/rymd-gris och det är ju inte ens en rolig ordvits?
Jag drar min gräns vid kaniner, för kaniner har större användningsområden än marsvin. Man kan, om man känner för det, äta en kanin och hitta recept på hur man skall tillaga den. Har man tråkigt kan man ställa upp med sitt långöra i kaninhoppningstävlingar och pryda sovrumsväggen med medaljerna hoppeharen inbringar. Dessutom kan man använda den mjuka pälsen till kläder. Somliga kvinnor klär till och med ut sig till kanin ibland.
På något vis vore det rimligare om de fysiska resurserna som går åt vid konstruktionen av marsvin kunde bli byggmaterial åt andra mindre bemedlade djur. Tänk bara på all päls som för närvarande sitter fast på jordens alla tämligen poänglösa rymdgrisar, som i stället kunde pryda hårlösa kreatur?
Pälsklädda huggormar vore betydligt charmigare på något vis och nakenhunden skulle inte längre behöva skämmas när den går förbi en flock hårfagra saluki.
Men att ingripa på dylikt vis kunde nog vara att göra en pudel....
|
11 NOVEMBER 2009 Look, Lokeloke! | Kommentarer: 0 st | Klockan 21 en blåsig, mörk, våt höstkväll tog jag familjen med mig och glömde tiden en stund med hjälp av den fantastiske underhållaren, artisten, mannen Loke Nyberg. www.lokeloke.se
Han fångade mig i Visby med denna:
http://www.youtube.com/watch?v=qBoYr1O38tE&feature=related
Vi satt således hänförda på Ekocaféet, åt morotskaka, drack varm choklad och njöt precis som resten av de närvarande gästerna gjorde.
Här är två smakprov från youtube, eftersom ni, góvänner, omöjligen hade plats i fickan för att vara med på plats här i Uppsala när det begav sig och Jesu gick med sitt kors:
Aldrig mera rädd: http://www.youtube.com/watch?v=xqcZ9SXCjyw
Bomb: http://www.youtube.com/watch?v=hn-o7aufUPg
|
7 NOVEMBER 2009 Typiska omständigheter | Kommentarer: 9 st | Hon sade att det var typiskt mig och jag stannade min tankes tumlande latmaskar en stund. Vakna upp, góvänner, tänkte jag, stå pall! Här ligger en valnöt i madrassen och ingen vila vankas förrän den är knäckt.
För egentligen är vi inte mer än spegelbilder med lika många sidor som de människor vi möter. Som om vi står och skådar ned i tjärnens blanka och varje möte, varje omständighet skapar en ny våg och ett nytt avtryck i vår avbild.
Vi är kanske inte falska som vatten men lika föränderliga - och för den som gått på grund; lika ytlig.
Det som är typiskt måste således vara som vattnets rörelse runt en sten, en djupt rotad reflex, en reaktion som utlöses av ett särskilt beteende och innan det kan påstås vara "typiskt" måste samma person utlöst den reaktionen vid ett flertal tillfällen.
För att den magnifika trandansen skall fungera torde det då vara så att något i mitt beteende utlöst hennes och således fått mig att reagera med den reaktion som får henne att referera till det som är
" typiskt mig".
Typiskt oss.
Det ligger visst något i att man blir som man umgås, sade sotarens katt till sin skugga.
|
|
|
|
| | | | | |
|
|
13 000 besökare/mån!
|
